LEKTION 163
Det finns ingen död. Guds Son är fri.
1. Döden är en tanke som antar många former som ofta inte känns
igen. Den kan uppträda som bedrövelse, rädsla, ängslan eller
tvivel; som vrede, otro och brist på tillit; som oro för kroppar,
avundsjuka och i alla de former där en önskan att vara som du
inte är kan komma att fresta dig. Alla sådana tankar är ingenting
annat än återspeglingar av en dyrkan av döden som frälsare och
som den som ger befrielse.
2. Eftersom den är rädslans förkroppsligande, syndens värd, de
skyldigas Gud och herre över alla illusioner och villfarelser, förefaller
tanken på döden verkligen mäktig. För den tycks hålla allt
levande i sin förtvinade hand; alla förhoppningar och önskningar
i sitt kvävande grepp; alla mål endast varseblivna i dess oseende
ögon. De bräckliga, de hjälplösa och de sjuka faller på knä inför
dess bild, och tror att endast den är verklig, oundviklig, och värdig
deras tillit. För endast den skall med säkerhet komma.
3. Allt utom döden ser ut att vara osäkert, alltför snabbt förlorat
hur svårt det än har varit att förvärva, med oviss utgång, och med
en benägenhet att svika de förhoppningar som en gång väcktes,
och i stället för längtan och drömmar lämna en smak av stoft och
aska efter sig. Men döden räknar man med. För den skall komma
med säkra steg när tiden för dess ankomst är inne. Den kommer
aldrig att låta bli att ta allt liv som gisslan åt sig själv.
4. Skulle du vilja falla på knä inför avgudar som denna? Här
varseblivs själva Guds styrka och makt i en avbild gjord av stoft.
Här utropas Guds motsats till herre över all skapelse, starkare än
Guds Vilja för livet, kärlekens oändlighet och Himlens fullkomliga,
oföränderliga, beständighet. Här är Faderns och Sonens
Vilja slutligen besegrad, och lagd till vila under den gravsten som
döden har rest över Guds helige Sons kropp.
5. Ohelig i nederlag har han blivit det döden ville att han skulle
vara. Hans gravskrift, som döden själv har skrivit, ger honom
inget namn, för han har blivit till stoft. Det står bara detta: “Här
vilar ett vittne om att Gud är död.“ Och detta skriver döden om
och om igen, medan dess tillbedjare hela tiden instämmer, och
när de faller på knä med pannorna mot marken viskar de skrämt
att så är det.
6. Det är omöjligt att dyrka döden i någon form, och ändå välja ut
några få former som du inte värnar om och fortfarande vill undvika,
medan du ännu tror på de övriga. För döden är total. Antingen
dör alla ting, eller också lever de och kan inte dö. Någon
kompromiss är inte möjlig. För här ser vi igen en uppenbar
ståndpunkt som vi måste acceptera om vi är förnuftiga; det som
helt motsäger en tanke kan inte vara sant, såvida inte dess motsats
har bevisats vara falsk.
7. Tanken på Guds död är så orimlig att till och med de vansinniga
har svårt att tro på den. För detta förutsätter att Gud en
gång levde och på något sätt omkom; uppenbarligen dödad av
dem som inte ville att Han skulle överleva. Deras starkare vilja
kunde segra över Hans, och på så sätt gav det eviga livet vika för
döden. Och med Fadern dog också Sonen.
8. Det är möjligt att dödens tillbedjare är rädda. Och ändå, kan
tankar som dessa vara skrämmande? Om de insåg att detta bara
är vad de tror, skulle de ögonblickligen var fria. Och du kommer
att visa dem detta i dag. Det finns ingen död, och vi avsäger oss
den nu i varje form, för deras frälsning och också för vår egen.
Gud gjorde inte döden. Vilken form den än antar måste den
därför vara en illusion. Detta är den ståndpunkt vi intar i dag.
Och det är oss förunnat att se förbi döden, och se livet bortom.
9. Fader vår, välsigna våra ögon i dag. Vi är dina budbärare, och vi vill se
den underbara återspeglingen av Din Kärlek som lyser i allt. Vi lever
och rör oss endast i Dig. Vi är inte åtskilda från Ditt eviga liv. Det
finns ingen död, för döden är inte Din Vilja. Och vi förblir där du har
satt oss, i det liv som vi delar med Dig och med allt levande, för att vara
som Du och del av Dig för evigt. Vi accepterar Dina Tankar som våra,
och vår vilja är ett med Din för evigt. Amen.