Dagens EKIMlektion 9 juni

LEKTION 160

Jag är hemma. Rädslan är främlingen här.

1. Rädslan är en främling på kärlekens vägar. Identifiera dig med

rädslan, och du kommer att vara en främling för dig själv. Och

därigenom är du okänd för dig själv. Det som är ditt Själv förblir

en främling för den del av dig som tror att den är verklig, men

annorlunda än du. Vem skulle kunna vara förnuftig under sådana

omständigheter? Vem förutom en galning skulle kunna tro

att han är det han inte är, och döma mot sig själv.

2. Det finns en främling mitt ibland oss som kommer från en

tanke som är så främmande för sanningen att han talar ett annat

språk, ser på en värld som sanningen inte känner, och förstår det

som sanningen betraktar som vettlöst. Men ännu märkligare är

att han inte känner igen den han kommer till, och likväl hävdar

att dennes hem tillhör honom, medan han som är i sitt hem nu är

främling. Och hur lätt skulle det ändå vara att säga: “Detta är

mitt hem. Här hör jag hemma, och jag kommer inte att ge mig

iväg därför att en galning säger att jag måste göra det.“

3. Vad finns det för skäl till att inte säga detta? Vad skulle skälet

kunna vara annat än att du har bett denne främling att komma in

och ta din plats, och låta dig vara främling för dig själv? Ingen

skulle låta sig själv drivas bort så i onödan, om han inte trodde

att det fanns ett annat hem som passade honom bättre.

4. Vem är främlingen? Är det rädslan eller du som inte passar för

det hem som Gud har gjort i ordning åt Sin Son? Är rädslan Hans

Egen, skapad till Hans avbild? Är det rädslan som kärleken gör

fullständig och blir fullständig av? Det finns inget hem som kan

ge skydd åt både kärlek och rädsla. De kan inte existera tillsammans.

Om du är verklig, då måste rädslan vara en illusion. Och

om rädslan är verklig, då existerar du inte överhuvudtaget.

5. Så lätt den här frågan då låter sig lösas. Den som är rädd har

endast förnekat sig själv och sagt: “Jag är främlingen här. Och

därför lämnar jag mitt hem till en som är mer lik mig än vad jag

själv är, och ger honom allt som jag trodde tillhörde mig.“ Nu är

han av nödvändighet förvisad, utan att veta vem han är, osäker

på allt utom detta; att han inte är sig själv, och att hans hem har

förvägrats honom.

6. Vad söker han efter nu? Vad kan han finna? Den som är

främling för sig själv kan inte finna något hem var han än letar,

för han har gjort återvändandet omöjligt. Han är vilse om inte ett

mirakel söker reda på honom och visar honom att han inte är

någon främling nu. Miraklet kommer. För i hans hem finns hans

Själv kvar. Det bjöd inte in någon främling, och trodde inte att

någon främmande tanke var Han Själv. Och Det kommer att kalla

till Sig det som är Dess Eget eftersom det känner igen det som

är Dess Eget.

7. Vem är främlingen? Är han inte den som ditt Själv inte kallar

på? Det är nu inte möjligt för dig att känna igen den här främlingen

i din mitt, för du har givit honom din rättmätiga plats.

Ändå är ditt Själv lika säkert på Sitt Eget som Gud är säker på

Sin Son. Han kan inte vara förvirrad i fråga om skapelsen. Han

är säker på vad som tillhör Honom. Ingen främling kan komma

emellan Hans kunskap och Hans Sons verklighet. Han känner

inte till främlingar. Han är säker på Sin Son.

8. Guds visshet räcker. Den Han känner som Sin Son hör hemma

där Han för evigt har satt Sin Son. Han har svarat dig som frågar:

“Vem är främlingen?“ Hör Hans Röst försäkra dig, lugnt

och säkert, att du inte är någon främling för din Fader, och att

inte heller din Skapare har gjorts till främling för dig. Dem som

Gud har fogat samman förblir för evigt ett, hemma i Honom och

ingen främling för Honom Själv.

9. I dag tackar vi för att Kristus har kommit för att söka i världen

efter det som tillhör Honom. Hans sanna seende ser inga främlingar

utan ser Sina Egna och förenar Sig med glädje med dem.

De ser Honom som en främling, för de känner inte igen sig själva.

Men när de välkomnar Honom, kommer de ihåg. Och Han

leder dem varsamt hem igen, dit där de hör hemma.

10. Inte någon glömmer Kristus bort. Inte någon underlåter Han

att ge till dig för att minnas, så att ditt hem kan vara lika fullständigt

och fullkomligt som det inrättades. Han har inte glömt dig.

Men du kommer inte att minnas Honom förrän du ser på alla

som Han gör. Den som förnekar sin broder förnekar Honom,

och vägrar således att acceptera gåvan att se, genom vilken hans

Själv tydligt känns igen, hans hem blir ihågkommet och frälsningen

kommer.

Lämna ett svar