LEKTION 134
Låt mig varsebli förlåtelsen som den är.
1. Låt oss repetera vad det innebär att “förlåta“, för det har en
benägenhet att bli förvrängt och att varseblivas som någonting
som innebär att orättvist avstå från en rättmätig vrede, som en
obefogad och oförtjänt gåva, och som ett fullständigt förnekande
av sanningen. Utifrån ett sådant synsätt måste förlåtelse ses som
en rent excentrisk dårskap, och den här kursen måste tyckas
grunda frälsningen på en nyck.
2. Det här förvrängda sättet att se på vad förlåtelsen innebär är
lätt att rätta, när du kan acceptera att du inte ombeds att förlåta
det som är sant. Den måste begränsas till det som är falskt. Den
är ovidkommande för allt utom för illusioner. Sanningen är
Guds skapelse, och att förlåta den är meningslöst. All sanning
tillhör Honom, återspeglar Hans lagar och utstrålar Hans Kärlek.
Behöver detta förlåtas? Hur kan du förlåta de som är utan synd
och evigt välvilliga?
3. Den största svårigheten du har för din del för att uppriktigt
kunna förlåta är att du fortfarande tror att du måste förlåta sanningen,
och inte illusionerna. Du ser förlåtelsen som ett fåfängt
försök att se förbi det som finns där; att förbise sanningen i ett
grundlöst försök att vilseleda dig själv genom att göra en illusion
sann. Detta förvrängda synsätt återspeglar bara det grepp som
föreställningen om synd fortfarande har om ditt sinne, så som du
ser dig själv.
4. Eftersom du tror att dina synder är verkliga, ser du förlåtelsen
som villfarelse. För det är omöjligt att tro att synden är sann och
inte tro att förlåtelsen är en lögn. På så sätt är förlåtelsen faktiskt
ingenting annat än en synd, som allt annat. Den säger att sanningen
är falsk, och ler mot de korrumperade som om de vore
lika oförvitliga som gräs; lika vita som snö. Den vilseleder sig
själv i sin tro på vad den kan uppnå. Den vill se det uppenbart
felaktiga som rätt; det avskyvärda som gott.
5. Förlåtelsen är ingen räddning när den ses på det sättet. Den är
bara ytterligare ett tecken på att synd är oförlåtlig, i bästa fall
någonting som måste döljas, förnekas eller kallas för någonting
annat, för förlåtelsen är ett förräderi mot sanningen. Skuld kan
inte förlåtas. Om du syndar varar din skuld för evigt. De som
blir förlåtna utifrån synsättet att deras synder är verkliga blir
obarmhärtigt hånade och dubbelt fördömda; först av sig själva
för det som de tror att de har gjort, och ännu en gång av dem som
förlåter dem.
6. Det är syndens overklighet som gör förlåtelsen naturlig och
helt förnuftig, en stor lättnad för dem som erbjuder den: en tyst
välsignelse där den tas emot. Den understödjer inte illusioner,
utan samlar försiktigt ihop dem med ett litet skratt och lägger
dem varsamt vid sanningens fötter. Och där försvinner de fullständigt.
7. Förlåtelsen är det enda som representerar sanningen i den här
världens illusioner. Den ser deras intet, och ser rakt igenom de
tusentals former som de kan visa sig i. Den ser på lögner, men
låter sig inte vilseledas. Den fäster inget avseende vid de
självanklagande skriken från syndare, galna av skuld. Den ser
på dem med lugna ögon, och säger bara till dem: “Min broder,
det du tror är inte sanningen.“
8. Förlåtelsens styrka är dess ärlighet, som är så ofördärvad att
den ser illusioner som illusioner, inte som sanning. Det är på
grund av detta som förlåtelsen blir det som öppnar ögonen vid
åsynen av lögner; den store återställaren av den enkla sanningen.
Genom sin förmåga att förbise det som inte finns, öppnar den
vägen till sanningen som har varit blockerad av drömmar om
skuld. Nu står det dig fritt att följa den väg som din sanna förlåtelse
öppnar för dig. För om en broder har tagit emot denna
gåva av dig, står dörren öppen för dig själv.
9. Det finns ett mycket enkelt sätt att hitta dörren till sann förlåtelse,
och varsebli att den står välkomnande vidöppen. När du
känner dig frestad att anklaga någon för synd i någon form, tillåt
då inte ditt sinne att uppehålla sig vid det som du tycker att han
har gjort, för då vilseleder du dig själv. Fråga i stället: “Skulle jag
anklaga mig själv för detta?“
10. På så vis kommer du att se valalternativen på ett sätt som gör
det meningsfullt att välja, och som håller ditt sinne så fritt från
skuld och smärta som Gud Själv hade för avsikt att det skulle vara,
och som det i sanning är. Det är endast lögner som fördömer. I
sanningen är oskulden det enda som finns. Förlåtelsen står mellan
illusioner och sanningen; mellan den värld du ser och den som
ligger bortom; mellan skuldens helvete och Himlens port.
11. Över denna bro, lika mäktig som Kärleken som lade sina
välsignelser på den, förs alla drömmar om ondska och hat och
attack tyst till sanningen. De behålls inte så att de kan svälla och
skräna, och skrämma den dåraktige drömmare som tror på dem.
Han har varsamt väckts ur sin dröm genom att förstå, att det han
trodde att han såg aldrig fanns. Och nu kan han inte känna att
all räddning har nekats honom.
12. Han behöver inte kämpa för att rädda sig själv. Han behöver
inte döda drakarna som han trodde förföljde honom. Inte heller
behöver han resa de tunga murarna av sten och dörrarna av järn
som han trodde skulle ge honom trygghet. Han kan ta bort den
otympliga och odugliga rustningen som gjorts för att kedja fast
hans sinne vid rädsla och förtvivlan. Hans steg är lätta, och när
han lyfter foten för att ta ett steg framåt lämnas en stjärna kvar,
för att visa vägen åt dem som följer honom.
13. Förlåtelse måste övas, för världen kan inte varsebli dess
mening, inte heller tillhandahålla någon vägledare för att lära dig
dess barmhärtighet. Det finns ingen tanke i hela världen som
leder till förståelse för de lagar den följer, inte heller för den
Tanke den återspeglar. Den är lika främmande för världen som
din egen verklighet. Och likväl förenar den ditt sinne med verkligheten
i dig.
14. I dag skall vi öva sann förlåtelse, så att tiden för förening inte
fördröjs ännu mer. För vi vill möta vår verklighet i frihet och i
frid. Våra övningar blir de fotspår som lyser upp vägen för alla
våra bröder, som kommer att följa oss till den verklighet vi delar
med dem. Låt oss för att kunna genomföra detta ägna en kvart
två gånger i dag åt det, och tillbringa den med den Vägledare
Som förstår förlåtelsens mening och som sändes till oss för att
lära oss den.
Låt oss be Honom:
Låt mig varsebli förlåtelsen som den är.
15. Välj sedan en broder enligt Hans anvisningar, och gör en förteckning
över hans “synder“, allteftersom de en efter en dyker upp i
ditt sinne. Se till att du inte uppehåller dig speciellt vid någon av
dem, utan förstå att du bara använder hans “förseelser“ för att
rädda världen från alla föreställningar om synd. Tänk en kort
stund på alla de onda ting du tänkte om honom, och fråga dig
varje gång: “Skulle jag fördöma mig själv för detta?“
16. Låt honom bli fri från alla de tankar du hade om synd i honom.
Och nu är du redo för frihet. Om du hittills har övat villigt och
ärligt kommer du att börja känna att du lyfts upp, att tyngden
över ditt bröst minskar, och att du får en djup och tydlig känsla
av lättnad. Den återstående tiden bör ägnas åt att känna befrielsen
från alla de tunga bojor du försökte lägga på din broder, men
som lades på dig själv.
17. Förlåtelse bör övas hela dagen, för många gånger kommer du
fortfarande att glömma dess mening och attackera dig själv. När
detta sker, tillåt då ditt sinne att se igenom denna illusion medan
du säger till dig själv:
Låt mig varsebli förlåtelsen som den är. Skulle jag anklaga
mig själv för detta? Jag skall inte lägga denna boja på mig
själv.
I allt du gör, kom ihåg detta:
Ingen korsfästs ensam, och ingen kan ensam komma in i
Himlen.