LEKTION 121
Förlåtelse är nyckeln till lycka.
1. Här är svaret på ditt sökande efter frid. Här är nyckeln till
mening i en värld som verkar obegriplig. Här är vägen till
trygghet mitt i de skenbara faror som tycks hota dig vid varje
steg, och som för med sig ovisshet till alla dina förhoppningar om
att någonsin finna tystnad och frid. Här besvaras alla frågor; här
är äntligen slutet på all ovisshet säkerställt.
2. Det oförsonliga sinnet är fullt av rädsla, och erbjuder inte kärleken
någon plats där den kan vara sig själv; ingenstans där den
kan breda ut sina vingar i frid och sväva högt över världens kaos.
Det oförsonliga sinnet är sorgset, utan hopp om att få andrum
och befrielse från smärta. Det lider och fortlever i förtvivlan, stirrar
i mörkret utan att se, men ändå säkert på att faran lurar där.
3. Det oförsonliga sinnet slits sönder av tvivel, är förvirrat över
sig självt och allt det ser; fullt av rädsla och vrede, svagt och
skränande, rädd för att gå vidare, rädd för att stanna kvar, rädd
för att vakna eller för att somna, rädd för varje ljud, och ännu
räddare för tystnaden; skräckslaget för mörkret, men ännu mer
skräckslaget när ljuset närmar sig. Vad kan det oförsonliga sinnet
varsebli annat sin egen fördömelse? Vad kan det se annat än
beviset på att alla dess synder är verkliga?
4. Det oförsonliga sinnet ser inga misstag, utan bara synder. Det
ser på världen med oseende ögon, och skriker gällt när det ser
sina egna projektioner resa sig för att attackera dess ömkliga parodi
på liv. Det vill leva, men önskar sig döden. Det vill har
förlåtelse, men ser inget hopp. Det vill komma undan, men ser
ingen utväg eftersom det ser synd överallt.
5. Det oförsonliga sinnet är förtvivlat, utan utsikter till en framtid
som kan erbjuda någonting annat än ännu mer förtvivlan. Likväl
ser det sin dom över världen som oåterkallelig, och märker inte
att det har dömt sig självt till denna förtvivlan. Det tror att det
inte kan förändras, för det som det ser vittnar om att dess dom är
riktig. Det frågar inte, eftersom det tror att det vet. Det ifrågasätter
inte, förvissat om att det har rätt.
6. Förlåtelsen förvärvas. Den är inte inneboende i sinnet, som
inte kan synda. Eftersom synd är en föreställning som du har
lärt dig själv, måste du även lära dig förlåtelse, men av en annan
Genom Honom lär du dig hur du skall förlåta det själv som du
tror att du har gjort, och låta det försvinna. På så sätt lämnar du
tillbaka ditt sinne som ett till Honom Som är ditt Själv, och Som
aldrig kan synda.
7. Varje oförsonligt sinne ger dig tillfälle att lära ditt eget hur det
skall förlåta sig självt. Varje sinne väntar på befrielse från helvetet
genom dig, och vänder sig till dig och bönfaller dig om Himlen
här och nu. Det har inget hopp, men du blir dess hopp. Och
som dess hopp, blir du ditt eget hopp. Genom din förlåtelse
måste det oförsonliga sinnet lära sig att det har räddats från helvetet.
Och när du lär ut frälsning kommer du själv att lära dig
vad den är. Men allt som du lär ut och allt som du lär dig, kommer
inte från dig, utan från den Lärare Som gavs till dig för att
visa dig vägen.
8. I dag övar vi oss i att lära oss förlåta. Om du är villig kan du i
dag lära dig att ta nyckeln till lycka och använda den för egen
del. Vi skall ägna tio minuter på morgonen och ytterligare tio
minuter på kvällen åt att lära oss hur vi skall ge förlåtelse och
också hur vi skall ta emot den.
9. Sinnet som inte förlåter tror inte att det är samma sak att ge
som att få. Men i dag skall vi försöka lära oss att de är ett genom
att öva oss i att förlåta någon som du betraktar som fiende, och
någon som du ser som vän. Och när du lär dig att se dem båda
som ett, kommer vi att utsträcka lektionen till att omfatta dig, och
se att deras räddning inkluderade din egen.
10. Börja de längre övningsstunderna med att tänka på någon som
du inte tycker om, som tycks irritera dig, eller som du inte gärna
vill möta; någon som du aktivt föraktar, eller enbart försöker förbise.
Det spelar ingen roll vilken form din vrede tar. Du har
förmodligen redan valt honom. Han duger.
11. Slut nu ögonen och se honom i ditt sinne, och betrakta honom
en liten stund. Försök att varsebli en smula ljus i honom någonstans;
en liten glimt som du aldrig lagt märke till. Försök att
finna en liten gnista ljus som lyser igenom den motbjudande bild
som du har av honom. Se på denna bild tills du ser ett ljus någonstans
i den, och försök sedan att låta detta ljus utsträcka sig
tills det täcker honom, och gör bilden vacker och tilltalande.
12. Se på denna förändrade varseblivning en stund, och rikta
sedan din uppmärksamhet mot någon som du kallar vän. Försök
att föra över ljuset som du lärde dig att se runt din tidigare “fiende“ till honom. Varsebliv honom nu som mer än din vän, för i
det ljuset visar hans helighet dig din frälsare, frälst och frälsande,
helad och hel.
13. Låt honom sedan erbjuda dig ljuset du ser i honom, och låt din
“fiende“ och din vän förenas för att välsigna dig med det du gav.
Nu är du ett med dem, och de med dig. Nu har du blivit förlåten
av dig själv. Glöm inte under dagens lopp den roll som förlåtelsen
spelar i att skänka lycka till varje oförsonligt sinne, med
ditt eget ibland dem. Säg till dig själv varje timme:
Förlåtelse är nyckeln till lycka. Jag kommer att vakna från
drömmen att jag är dödlig, ofullkomlig och full av synd, och
veta att jag är Guds fullkomlige Son.